Ensamheten

 
Jag mötte en man en gång.
Jag kastade mig handlöst i hans armar o viskade
försiktigt i hans öra, något som kunde liknas vid en sång;

"Jag behöver din famn att gömma mig i.
Ensamheten är mig hack i häl, o enam är inte vad jag vill bli"

Hans bruna ögon gnistrade när han tog mig i armen o sprang iväg.
Vi sprang så fort våra ben oss bar.
O inte en tanka ägnade jag frågan;
Jag undrar vart våra steg oss egentligen tar?"

Jag frågade honom försiktigt;
"Vill du ge mig lite utav din värme, då min inte räcker till?
Jag vet inte om vi borde, men att ha dig vid min sidan är det enda jag vill."

Vi snubblade in till mig o jag hörde ensamhetesn
flåsande andetag utanför min dörr.
Jag log o sa tyst för mig själv:
Försvinn du ensamhet, han är inte som dom från förr.

Svettig o nöjd somnade jag med huvudet på hans bröst.
Kände hans lugna hjärtslag mot mitt öra, 
kände mig älskad o fann min tröst.

När jag vaknade stod han där, påklädd vid sängens kant.
Han sa; Det var trevligt men jag lämnar dig nu."
O kastade mitt hjärta, utför klippans brant.
Jag tror aldig att han såg att jag efter det föll, han gav mig inte
ens en blick.
Han bara vände sig om, tog sin jacka, o gick.

Han lämnade dörren öppen o ensamheten slank in.
Den öppnade sitt stora gap o svalde mig hel.
Det sista jag minns att jag hörde var ett trumferande;
Nu är du min!

Kommentera här: